Jag har alltid gått på mina kontroller som jag blivit kallad till dvs cellprov och mammografi. Det är självklart för mig att göra det. Jag vet att om cancer upptäcks i tid så finns det god chans att behandla den och överleva. Men jag hade aldrig en tanke på att jag själv skulle bli drabbad. Det är väl så alla tänker, det drabbar inte mig.
Men en dag fick jag ett samtal från en barnmorska som förklarade att jag hade starka förändringar på cellprovet och behövde göra ytterligare undersökningar på gynmottagningen. Det blev två besök på gynmottagningen i Lidköping och sen dröjde det några veckor innan jag fick ett samtal på kvällen av en läkare. "Du har livmoderhalscancer". Efter att levt i flera månader i limbolandet där jag varken vetat om det "bara" är förändringar och att det inte behöver betyda något mer än att jag får gå på tätare kontroller eller om det är cancer och jag behöver ytterligare behandling så fick vi ett svar. Jag har cancer....
Hur viktigt är det inte då att gå på sina kontroller? Hade jag inte gjort det så hade det inte upptäckts förrän jag började få symptom och då hade förloppet sett helt annat ut. Nu blev det en tidig upptäckt och det tackar jag högre makter för. Det rullade på snabbt med MR och DT (röntgen), läkarbesök både på sjukhuset här i stan och nere på Sahlgrenska. Det togs blodprover och gjordes förberedande undersökningar för planen var att jag nu skulle gå igenom en radikal hysterektomi, dvs ta bort livmodern och livmodertappen och lite lymfkörtlar, äggstockarna lämnades kvar. Den 15mars bokades operationen in, ironiskt nog på min födelsedag. Operationen gick bra, läkaren var nöjd. Det är nu snart 5veckor sedan operationsdagen och jag är återigen på benen. Återhämtar mig och går längre och längre promenader och ska börja trappa upp min styrketräning igen.
Då kom nästa besked. De fick inte bort all cancer och jag måste genomgå kombinerad strålbehandling och cytostatika för att den lilla resten cancer ska bort. VI ska ner till Sahlgrenska för att få mer besked om hur behandlingen ser ut i början av maj, just nu vet vi inte alls hur det ser ut.
Solen skiner ute och himlen är blå men inuti mig pågår det en orkan. En orkan av frågor och känslor. Känslor som rädsla, hur kommer biverkningarna se ut. Hur kommer jag må? När kommer jag känna mig som mig själv igen. Ilska över att de inte lyckades få bort all cancer när de opererade mig. Ilksa över att jag och min familj drabbas av detta. Ångest över hur mina barn kommer må. Hur kommer de reagera när de ser mig må dåligt av behandlingen? Hur kommer Anders må? Anders som själv kommer få ta hand om allt hemma när jag är borta och får behandling. Det finns många frågor som cirkulerar och tär.
VI gör så gott vi kan. Vi lever vidare i vardagen för livet fortsätter även fast jag står still.
To se a world in a grain of sand
and heaven in a flower
To hold infinity in the palm of your hand
and eternity in an hour
Auguries of Innocence av William Blake
